När jag nyss la ut Fredagsmysinlägget kom jag att tänka på det här med Barnkonventionen. Jag har börjat plugga på Örebro Universitet, under hösten ska jag läsa 15hp i just detta. Och även om jag nyligen kommit igång, kursen har bara kört på i två veckor ännu, så har jag ändå lärt mig en massa nya saker.
Förra veckan handlade uppgiften mycket om barn och ungas behov och rättigheter. Är en rättighet samma sak som ett behov? Är barns behov per automatik en rättighet? Jag skrev så här i min uppgift:
Ett behov är naturligtvis inte samma sak som en rättighet. Om man tänker på sjukvård, så är det ganska lätt att säga att det är en självklar rättighet för barn, liksom det är ett primärt behov. Blir man sjuk går man till doktorn. Det finns tydligt uttalat i både konventionen och i lag. Alla barn har rätt till sjukvård och medicin när de är sjuka.
Om man tänker på ett annat behov – vänner, så är min erfarenhet att barn själva skulle ranka detta behov mycket högre än sjukvård. Att ha en vän är en förutsättning för att må bra, en skillnad på att tycka om att gå till skolan – eller avsky varje dag.
Att ha en vän är ingen rättighet. Ingen lag kan tvinga någon att bli vän med någon annan. Även om artikel 2 tydligt säger att inget barn ska diskrimineras, mobbas eller på något sätt kränkas, är det ju naturligtvis inte möjligt att bestämma att alla barn ska ha vänner. Även om det är så man önskar att det vore, att varje barn hade minst en riktigt fin vän.
Samtidigt tänker jag att ett barn som har vänner förmodligen har en rikare och mer meningsfull fritid än ett barn som saknar detta. Det är ju roligare att spela fotboll i ett lag om man känner sig delaktig och omtyckt. Om de andra säger att man är bra, och ger en ryggdunk när man gör en snygg dribbling. Det barn som cyklar hem ensam, utan dunkar i ryggen kommer kanske att sluta spela fotboll, och berövas då rätten till en meningsfull och rolig fritid.
