Jag var en av de inbjudna till World Child and Youth Forum, på Stockholms slott, den 19 november. Det var kungen och drottningen som bjöd in och det allra första forumet handlade om barnkonventionen och framför allt om artikel 12. Barns rätt att komma till tals. Barns rätt att få säga vad de tycker och bli respekterade för det. En av grundstenarna i barnkonventionen. Vuxna måste lyssna, ta barn och unga på allvar.

Dagen på slottet var fantastisk. Kungen och drottningen, prinsessor och prins deltog och naturligtvis – barnen själva. Madeleine från Strängnäs, en engagerad tonårstjej pratade så bra om krokodiler och harar. Och menade vuxna. Vuxna som är krokodiler lyssnar sällan på barn. De har stora stora munnar och mycket små öron. Harar däremot – de har stora stora öron och normalstora munnar. Kring barn och unga finns båda sorter och medan jag satt där på slottet och solade mig i kunglig glans hände något annat. Någon annanstans – i fablernas värld…

En pojke stod vid vägen, en bra bit från skolan. I bara tröja och i strumplästen, en iskall fredag i november. Han var väldigt ledsen och helt ensam. Då kom en hare förbi. En hare som inte jobbade på skolan eller ens kände pojken. Han såg att det var något som hänt och frågade. Pojken var så ledsen så han hade svårt att berätta. Haren bad några barn springa in och hämta en vuxen på skolan och de kom snart ut och talade om att ingen hade tid just nu.

Haren tog den ledsna pojken i handen och gick in på skolan. Han sa: Hej, det här är en pojke. Han är ledsen och ensam.

En krokodil lyssnar inte på barn som kommer och säger till att någon är ledsen. De har inte tid med sånt. Vuxna kan de lyssna på, för de är lika stora och har liksom mer att säga till om. En vuxen hare lyssnar krokodilerna på.

Och jag tänker på det här. På slottet satt flera hundra harar, vuxna som brinner för barns rätt att komma till tals. Som inget annat vill än lyssna på barn och unga. Kungen och drottningen pratade om hur viktigt det är, barnen är ju vår framtid! Men inget som kungafamiljen sa, eller närvaron av de många ambassaderna, politikerna och barnrättskämparna betyder något för den pojke som sprang från skolan i enbart tröja och strumpor, denna mörka fredag i november.

Så länge vuxna beter sig som krokodiler och inte lyssnar på barn, kan barnkonventionen aldrig bli levande eller betyda något. Barn lär sig att vuxna inte går att lita på. det spelar ingen roll att de berättar och säger som det är, för en krokodil har mycket små öron och lyssnar inte.

Det spelar ingen roll att vi vuxna pratar och pratar om hur viktigt det är med barns rättigheter. Så länge vuxenvärlden agerar krokodiler så kommer barn och unga att tycka att vi suger. Vi sviker och vi kränker. När ett barn står i strumplästen vid vägen, ledsen och frusen – då är det vår skyldighet att springa vårt allra snabbaste.

Annars är vi inga människor, utan bara krokodiler.

Klicka in och läs genast vettja!

Eller ska den helt enkelt vara en plats för tankar, för funderingar kring barn och deras rättigheter – utan att det måste vara förbestämt vad som ska stå här? Jag tror att det är så det måste bli :)

 Det är jag som står där på scenen :)

 Gorillan var med såklart.

 Den här bilden älskar jag!

Det vore kul att göra något liknande igen. Att gå genom stan, och skrika ”MOBBNING SUGER, VÄNSKAP DUGER” är en skön känsla. Ni borde testa någon gång ;)

Förra veckan handlade uppgiften mycket om barn och ungas behov och rättigheter. Är en rättighet samma sak som ett behov? Är barns behov per automatik en rättighet? Jag skrev så här i min uppgift:

Ett behov är naturligtvis inte samma sak som en rättighet. Om man tänker på sjukvård, så är det ganska lätt att säga att det är en självklar rättighet för barn, liksom det är ett primärt behov. Blir man sjuk går man till doktorn. Det finns tydligt uttalat i både konventionen och i lag. Alla barn har rätt till sjukvård och medicin när de är sjuka.

 Om man tänker på ett annat behov – vänner, så är min erfarenhet att barn själva skulle ranka detta behov mycket högre än sjukvård. Att ha en vän är en förutsättning för att må bra, en skillnad på att tycka om att gå till skolan – eller avsky varje dag.

 Att ha en vän är ingen rättighet. Ingen lag kan tvinga någon att bli vän med någon annan. Även om artikel 2 tydligt säger att inget barn ska diskrimineras, mobbas eller på något sätt kränkas, är det ju naturligtvis inte möjligt att bestämma att alla barn ska ha vänner. Även om det är så man önskar att det vore, att varje barn hade minst en riktigt fin vän.

 Samtidigt tänker jag att ett barn som har vänner förmodligen har en rikare och mer meningsfull fritid än ett barn som saknar detta. Det är ju roligare att spela fotboll i ett lag om man känner sig delaktig och omtyckt. Om de andra säger att man är bra, och ger en ryggdunk när man gör en snygg dribbling. Det barn som cyklar hem ensam, utan dunkar i ryggen kommer kanske att sluta spela fotboll, och berövas då rätten till en meningsfull och rolig fritid.

Vad fick dig att driva frågan om barnkonventionen som svensk lag?

 

Även om många barn i Sverige har det bra, så finns det många som inte får den hjälp och det stöd
de behöver. Många gånger lyssnar inte vuxna på barn i de frågor som berör barnen. Vi vuxna
lever helt enkelt inte upp till Barnkonventionen. Och om en svensk lag krockar med Barnkonventionen,
då är det reglerna i Barnkonventionen som får backa. Jag tycker att det borde vara tvärt om.

Hur det känns att ha påverkat så pass att det faktiskt händer något?

Det känns härligt. Det är ju därför som jag är politiker, för att påverka så att vi får ett bättre samhälle.
Jag skulle vilja ha Barnafrid i Sverige. För ett samhälle där barnen har det bra, det är ett gott samhälle. Så tycker jag.

Det vore ju jättekul med flera politiker här i bloggen – vill du vara med här, hör av dig :)

Idag och imorgon är jag på planeringsdagar med Förebyggarcentrum. Det kommer nog att vara lite tyst här under måndag och tisdag. Kika gärna in på min Facebook-sida, där blir det nog lite uppdateringar iallafall.

Jag hoppas att ni har haft en riktigt fin helg, och att veckan börjar bra. Det är bara nio grader ute, det känns att hösten är här. Härligt!

Det finns många som anser att fattigdom inte finns i Sverige. Barnfattigdom, det är bara fånerier. Säger en del. Och tycker att man ska tänka på hur de har det i Pakistan, eller i Afrika. Men faktum är att många tusen barn och ungdomar lever i familjer där mat på bordet varje dag inte är en självklarhet. Där nya skor och vinterjacka skapar stora problem med att få pengarna att räcka.

Att dessutom betala flera hundra kronor varje månad till busskort, kan vara svårt för många familjer. Gymnasiet är jätteviktigt, alla unga har rätt till en bra gymnasieutbildning. Om man då har svårt att få pengarna att räcka till bussresor, har man då samma möjlighet som alla andra?

Det vore enkelt att göra något åt just detta. Man skulle kunna sänka avståndsgränsen, eller låta de som inte uppfyller kraven för fria resor köpa skolkortet till ett rimligt pris. För inte är det så jättestor skillnad på 5,2 km och 6 km när det är 20 grader kallt eller superspöregnar?

Annars är det lite kaos – jag har i dagarna flyttat mitt kontor till en annan våning här i Växhuset – och det tar en stund att fixa ordning så man hittar sina saker igen. Om ni söker mig nu finns jag på våning ett, i korridoren vid tjejtoan.

I höst händer det mycket – föräldramöten, kurser, roliga seminarier – och framför allt – massor med fina barn och unga. Jag ser fram mot att köra igång på riktigt!